Den Helige Ignatios Gudsbärarens martyrium

På söndag firar vi minnet av biskopsmartyren Ignatios Theoforos, och hans relikers överförande till Antiokia: Efter att den Helige biskopsmartyren Ignatios kastats till de vilda djuren i Rom år 107, på kejsar Trajanus order, samlade de kristna ihop hans ben och bevarade dem i Rom. Under år 108 överfördes de till utkanten av Antiokia. En andra överföring, in i själva staden Antiokia, utfördes under år 438. Efter det att Antiokia erövrats av perserna flyttades biskopsmartyren Ignatios reliker åter till Rom och förvarades i en kyrka där.

Den Helige Ignatios Theoforos har efterlämnat sju pastorala brev i vilka han ger instruktioner i saker som rör tro, kärlek och goda gärningar. Där betonar han starkt att bevara enheten i tron ​​och att akta sig för villolärare, och uppmanar sina läsare att lyda och hedra biskoparna: ”Liksom Herren aldrig själv eller genom apostlarna gjorde något utan fadern som han är ett med, så skall ni inte heller göra något utan biskopen och presbytererna. Försök inte att få något att tyckas klokt som ni gör på egen hand, utan gör allting tillsammans: en bön, en åkallan, ett sinne, ett hopp i kärlek, i fläckfri glädje. Detta är Jesus Kristus som står över allting annat. Slut er samman som till ett enda Guds tempel, som till ett enda altare, till Jesus Kristus, den ende. Han utgick från den ende Fadern, han var i den Ende och återvände till honom” (Ign. Magn. 7), och
”Gör ingenting utan biskopen, bevara er kropp som ett Guds tempel, älska enheten, undvik splittringar, var Kristi efterföljare liksom han är Faderns” (Ign. Filad. 7).

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den Helige Timotheos

Den Helige Lärjungen Timotheos var från staden Lystra i Mindre Asien. Den Helige Timotheos omvändes till Kristus år 52 av den Helige Aposteln Paulus (död omkr. år 67, firas den 29:e Juni). När Aposteln Paulus och Barnabas första gången besökte staden Lystra, helade Aposteln Paulus en man som varit handikappad från födseln, och många av stadens invånare kom då till tro på Kristus. Bland dem fanns den framtida lärjungen Timotheos, hans mor Eunice och mormor Loida (Lois) (Apg 14:6-12, 2 Tim 1:5). Det lilla frö av tro, som Aposteln Paulus planterade i den Helige Timotheos själ, bar rikligt med frukt. Han blev en ivrig lärjunge hos Aposteln Paulus, och senare en av hans ständiga följeslagare och medarbetare i att predika Evangeliet. Aposteln Paulus älskade den Helige Timotheos och i hans brev kallade han honom för sin älskade son, och mindes hans hängivenhet och trohet med tacksamhet. Han skrev till Timotheos: ”Du har följt mig i lära och liv, i föresats och tro, i tålamod, kärlek och uthållighet, under de förföljelser och lidanden som drabbade mig i Antiokia, Ikonium och Lystra” (2 Tim 3:10-11). Under år 65 ordinerade Aposteln Paulus den Helige Timotheos till biskop i kyrkan i Efesos, och där var helgonet verksam i 15 år. När den Heliga Aposteln Paulus satt i fängelse och visste att han snart skulle lida martyrium, tillkallade han sin trogna elev och vän, lärjungen Timotheos, till sig för ett sista farväl (2 Tim 4:9).
Den Helige Timotheos slutade också sitt liv som martyr. I Efesus hade hedningarna en högtidsdag för att hedra sina avgudar. De bar dem genom staden, under gudlösa ceremonier och sånger. Den Helige biskop Timotheos, som ivrade för Guds ära, försökte stoppa procession och resonera med de andligt blinda avgudadyrkarna genom att predika den sanna tron ​​på Kristus. Hedningarna gav sig då argt på den heliga lärjungen, slog honom, och släpade honom längs marken. Slutligen stenade de honom. Den helige lärjungen Timotheos dog en martyrdöd år 80. På 300-talet överfördes den Helige Timotheos reliker till Konstantinopel och lades i ”De Heliga Apostlarnas Kyrka”. Den Heliga Ortodoxa Kyrkan vördar den Helige Timotheos som en av de sjuttio lärjungarna.

Den Helige Anastasios Persiern

Munkmartyren Anastasios Persiern  var son till en persisk trollkarl som hette Babo. Som hedning bar han namnet Magundates och tjänstgjorde i den persiska kejsaren Chosroes II armé. I ett segerrikt krig mot grekerna år 614 ödelade de staden Jerusalem och förde bort Herrens livgivande Kors till Persien. Stora mirakel inträffade från Herrens kors, och perserna var förvånade. Den unge Magundates hjärta flammade upp med en önskan att lära sig mer om detta heliga föremål i detalj. Han frågade alla om det heliga Korset, och lärde sig på så sätt att Herren själv uthärdat korsfästelse på det för att frälsa mänskligheten. Han blev ytterligare bekant med sanningar i den kristna tron ​​i staden Chalcedon, där Chosroes armé slagit läger för en viss tid. Han döptes med namnet Anastasios, gick sedan i kloster och bodde sju år och arbetade i ett av Jerusalems kloster.
Då han läste de heliga martyrernas levnadsöden blev den Helige Anastasios inspirerad av en önskan att efterlikna dem. En mystisk dröm, som han hade på natten till Stora Lördagen – dagen innan Kristi Uppståndelses Fest – uppmanade honom att göra detta. Efter att ha somnat efter sina dagliga sysslor, såg han en strålande människa som gav honom en gyllene bägare fylld med vin, med orden ”tag och drick”. Vid åsynen av kalken fylldes han av glädje. Den Helige Anastasios uppfattade då att denna vision var ett förebud om sitt egen martyrium. Han gick i hemlighet från klostret till palestinska Caesarea. Där arresterade man honom för att han var en kristen och förde honom till rätten. Guvernören försökte på alla sätt och vis att få den Helige Anastasios att förneka Kristus. Han hotade honom med tortyr och död och lovande honom heder och jordiska välsignelser, men helgonet var orubbligt. Då utsatte de honom för tortyr: de slog honom med käppar, sargade hans knän, hängde upp honom i händerna och knöt en tung sten vid hans fötter, de gjorde honom utmattad genom isolering, och sedan bar de ner honom till ett tungt arbete i ett stenbrott tillsammans med andra fångar.
Slutligen kallade guvernören den Helige Anastasios till sig och krävde att han bara skulle säga orden: ”Jag är inte en kristen”. Om han sade det skulle han bli fri. Den helige martyren svarade: ”Låt mig vara som jag är. Varken inför dig eller inför någon annan kommer jag att förneka min Herre, varken öppet eller i hemlighet – inte ens i sömnen! Ingen någonstans och på inget sätt kommer kunna förmå mig att göra det så länge jag är vid mina sinnen.” Senare, på order av kejsar Chosroes, ströp de den Helige martyren Anastasios (+ 628). Munkmartyren Anastasios reliker överfördes till Palestina, till Anastasios klostret.

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Hl. Antonios och Hl. Paulos

Munken Paulos av Thebe föddes i Egypten, i staden Thebe, och han blev tidigt föräldralös. När  förföljelsen mot de kristna under kejsar Decius (249-251) bröt ut, fick den Helige Paulos veta om en lömsk plan att överlämna honom till förföljarna, så han flydde ut ur staden och in i vildmarken.
Han flyttade in i en grotta under en kulle, en plats som ingen kände till, och där bodde Munken Paulos i 91 år för att be ständigt till Gud både dag och natt. Han livnärde sig på dadlar och bröd, som en korp gav honom, och han skyddade sig mot kyla och frost med en dräkt gjord av palmblad. Genom Guds försyn, strax innan munken  Paulos skulle dö, uppenbarade Herren honom för munken Antonios den Store (som firas den 17:e Januari), som också levde som asket i Thebes vildmark. En gång kom en tanke till den Helige Antonios, som var en av de mest namnkunniga asketerna i vildmarken, och han hörde en röst: ”Antonios, det finns en Guds tjänare som är bättre än dig, och han har bosatt sig här i vildmarken före dig. Gå vidare in i vildmarken och där ska du finna honom.” Antonios gick och kom fram till den Helige Paulos grotta. Antonios fick en lektion i ödmjukhet när munken Paulos kom ut mot honom. De båda åldringarna hälsade varandra med namn och kramade om varandra. De spenderade tiden tillsammans i långa diskussioner. Under tiden för samtalet flög korpen förbi och tog med sig bröd till båda. Munken Paulos sade till den Helige Antonios att hans slut närmade sig och gav honom instruktioner om hur han skulle begrava honom. Munken Paulos bad sedan en bön på knä. Munken Antonios såg då hur hans själ, mitt bland änglar och profeter och apostlar, stigit upp till Gud. Två lejon sprang ut ur öknen och grävde graven med sina klor. Munken Antonios begravde den helige åldringen, och efter att ha tagit hans dräkt av palmblad, gav han sig av till sitt eget kloster. Munken Antonios behöll denna dräkt som en stor och helig påminnelse, och visade den bara två gånger per år – vid Påsk och Pingst. Munken Paulos av Thebe dog år 341, när han var 113 år gammal. Han ville inte inrätta ett enda kloster, men snart efter hans död framträdde många efterföljare till honom, och de fyllde vildmarken med kloster. Munken Paulos anses vara far till det Ortodoxa klosterväsendet.
På 1100-talet överfördes den Helige Paulos kvarlevor, på kejsaren Manuels (1143-1180) order, till Konstantinopel och lades i ett kloster där. Efteråt fördes kvarlevorna till Venedig, och slutligen till Ungern, vid Ofa. En del av hans huvud ligger i Rom.

Hl. Johannes Kalyvites

Munken Johannes Kalyvites (”han som bodde i hydda”) var son till rika och berömda föräldrar som levde i Konstantinopel på 400-talet, och han fick en fin utbildning. Han älskade att läsa andliga böcker, och då han snart såg det fåfängliga i livet i världen, föredrog han ”istället för den breda vägen, den som var smal och extremt sträng.” Efter att ha övertalat sina föräldrar att ge honom ett Evangelium, gav han sig av i hemlighet till Bithynien. Vid klostret ”Den Ständiga Vaksamheten” blev han munkvigd. Den unge munken började sin andliga träning med iver, och förvånade sina bröder med oupphörlig bön, ödmjuk lydnad, strikt avhållsamhet och uthållighet i arbetet.
Efter sex år började han att genomgå starka frestelser: tankar om hans föräldrar, om deras kärlek och omsorg, om deras sorg – allt detta började plåga den unga asketen.
Den Helige Johannes berättade om sin situation för igumenen och han bad att bli befriad från klostret, och bad bröderna att inte glömma honom i sina böner, i hopp om att han, genom deras böner skulle, med Guds hjälp, både få återse sina föräldrar och övervinna djävulens snaror. Igumenen gav honom sin välsignelse.
Den Helige Johannes återvände till Konstantinopel klädd som en tiggare, utan att känna någon. Han bosatte sig vid grindarna till sitt föräldrahem. Föräldrarna skickade honom mat från deras bord, för Kristi skull. Under tre år, förtryckt och förolämpad, bodde han i en hydda, till och med i kyla och frost, och samtalade oavbrutet med Herren och de heliga änglarna. Evangeliet hade han alltid med sig, det som hans föräldrar hade gett honom, och ur det samlade han oavbrutet uttalanden till ett evigt liv. Före sin död framträdde Herren i en vision för honom, och avslöjade att slutet på hans sorger närmade sig och att han skulle tas upp i himmelriket efter tre dagar.
Först då visade helgonet sina föräldrar Evangeliet som de hade gett honom strax innan han lämnade sitt föräldrahem. Föräldrarna kände igen sin son. Gråtande av glädje kramade de honom, samtidigt som tårar av sorg rann nedför deras kinder i och med att han hade utstått umbäranden så länge i portarna till sitt föräldrahem. Den Helige Johannes gav några sista instruktioner till sina föräldrar om att begrava honom på den plats där hans hydda stod, och att lägga honom i graven i de tiggarens trasor som han bar under livet.
Helgonet dog i mitten av 400-talet, då han ännu inte var 25 år. På platsen för hans grav byggde föräldrarna en kyrka och vid sidan om den, ett härbärge för främlingar. På 1100-talet tog korsfarare hans huvud till Besacon i Frankrike och de andra relikerna fördes till Rom.

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Vad hände egentligen vid Kristi dop? Vi kan läsa om händelsen i Markusevangeliet 1:9-11, Matteusevangeliet 3:13-17, Lukasevangeliet 3:21-22 samt Johannesevangeliet 1:29-34. Här sker inte bara en sak, utan flera. Ett av de mest centrala temana som evangelisterna vittnar om är att den Heliga Treenigheten uppenbaras: “När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ‘Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’” (Matt 3:16-17). Där är Fadern som talar, Sonen sänd att fullborda all rättfärdighet, och Anden vilande över Sonen i form av en duva. Kyrkan sjunger om detta på Kristi dops högtid:

O Herre, vid dit dop i Jordan uppenbarades tillbedjan av Treenigheten. Ty Faderns röst vittnade om Dig och kallade Dig sin älskade Son, och Anden, i form av en duva, bekräftade dessa ord. O Kristus, vår Gud, som kom och upplyste världen, ära vare Dig.

(Troparion till Kristi dop, ton 1)

I en Kontakion till förfesten för denna högtid sjunger Kyrkan att Kristus i sitt dop “kommit för att förnya hela skapelsen.” Ortodoxa kristna tror att skapelsen helgades genom Kristi dop, och att materien genom hans nedstigande i vattnet åter potentiellt kan bli bärare av Guds verkande kraft. Under högtiden sker således “Vattenvälsignelsen.” Det är en kort gudstjänst där prästen välsignar vatten som burits fram i kyrkan. Församlingsborna får sedan ta med sig vattnet hem och bruka det till vad de anser gott. Många vittnar om hur det välsignade vattnet förblivit fräscht under ett år eller längre! I denna rit blir Kyrkans syn på miljöarbetet synligt, som en gemensam gudomlig och mänsklig akt av helgelse och frambärande. Människan bär fram vatten (eller bröd och vin till Eukaristin, eller sig själv för världen), och Gud helgar och välsignar.

Kristi dop i Jordan

Tyvärr, på grund av olika orsaker, måste vi ställa in måltiden efter gudstjänsten. Istället får vi se om något spontant initiativ dyker upp.

—

Välkommen att fira Gudstjänst i Vasakyrkan den 5/1 2012 kl. 18 (inte Kryptan denna gång).

Kristi födelse

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den Helige Jakob av Persien

Den heliga Stormartyren Jakob av Persien föddes på 300-talet i en from kristen familj som var både rik och berömd. Hans fru var också en kristen, och makarna fostrade sina barn i fromhet och undervisade dem i kärlek till bön och läsning av den Heliga Skrift. Jakob innehade en hög position vid den persiska kejsaren Izdegerd (399-420) och hans efterträdare Barakhranes (420-438) domstol.

Under en av de militära kampanjerna förfördes Jakob av kejsarens välvilja, blev rädd för att erkänna sig som kristen, och offrade så tillsammans med kejsaren till avgudar. När hon fick höra om detta, skrev både Jakobs mor och hustru ett brev till honom i djup nöd, där de skällde ut honom och uppmanade honom att omvända sig. Då han tog emot brevet, insåg Jakob allvaret i sin synd, och framför sig såg han skräcken av att vara borthuggen, inte bara från sin familj, utan även från Gud själv, och han började gråta och klaga högljutt och be Herren om förlåtelse.

Hans medsoldater hörde honom be till Herren Jesus Kristus, och rapporterade detta till kejsaren. Under förhören som följde, med mod i anden, bekände den Helige Jakob tappert sin tro på den ende sanne Guden. Ingen uppmaning från kejsaren kunde rubba honom till att avsäga sig Kristus. Kejsaren gav då order om att helgonet skulle lämnas till död och martyrskap. Man placerade martyren på huggkubben och skar omväxlande av honom fingrarna och tårna, och sedan högg man av hans händer och fötter. Under den utdragna tortyren bad den Helige Jakob ständigt i tacksamhet till Herren, att han hade gett honom möjlighet att genom fruktansvärda plågor kunna befrias från sina begångna synder. Flödande av blod halshöggs då martyren.

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Tema: Lärjungeskap

Ladda ner anmälningsblankett här

Välkommen till en härlig 3-dagars konferens där man träffar ortodoxa lekmän från alla möjliga delar av England; konvertiter, folk som är uppvuxna inom ortodoxa kyrkan – alla möjliga. Det firas morgon- och aftongudstjänst samt liturgi på sista dagen vanligtvis. Vi ber tillsammans, lyssnar på föreläsare, fikar och umgås. Det blir som ett kurortsbesök för själen! Konferenscentrum i Swanwick är verkligen trevligt – modern hotellstandard på rummen och god mat (ingår i priset).

Metropoliten Johannes avser att närvara vid konferensen och kommer att föreläsa om andlig ledarskap / andlig föräldraskap.

Alla är välkomna: ortodoxa, icke-ortodoxa, från alla stift och jurisdiktion. Anmälan gör man till Fader Gregory: orthodox [snabel-A] clara.net.  I och med att det är krångligt med att skicka betalningar till England kan vi i församlingen samordna betalningen. Kontakta Herman: hermanfields.79 [at] gmail.com om du vill ha hjälp med att betala avgiften.

Förra år var vi två som åkte tillsammans till konferensen. Vi åkte Ryan Air på förmiddagen den dagen konferensen började, och åkte hem samma dag den avslutades eftersom första dagens aktiviteter börjar inte förrän kl 15, och slutar redan vid lunchtid på sista dagen. Vi hyrde bil och körde 2,5 timmar till Swanwick vilket var både snabbare och billigare än tåg eller annan kollektivtrafik. Om vi blir flera som åker från Sverige i år borde vi på samma sätt kunna samåka från flygplatsen till konferensen och tillbaka, och på så vis spara mycket pengar. Hör av dig till hHerman via e-postadressen ovan om du är intresserad.

Berätta för dina vänner på facebook!

Vår fader bland de Heliga, johannes Chrysostomos, ärkebiskop av Konstantinopel.

Den Helige Johannes Chrysostomos, ärkebiskop av Konstantinopel, en av de tre ekumeniska Hierarkierna (vilka firas den 30/1), föddes i Antiokia omkring år 347 i en militär befälhavares familj. Hans far, Secundus, dog strax efter sin sons födelse. Hans mor, Anthusa, blev änka vid tjugo års ålder, men försökte inte gifta om sig, utan ägnade hela sin tid till att uppfostra sin son till en from kristen.

I sin ungdom studerade Johannes under de duktigaste filosoferna och retorikerna, men så småningom vände den framtida Hierarken sin uppmärksamhet på att studera den Heliga Skrift, samt till kontemplativ bön. Den Helige Meletios, biskop av Antiokia (firas den 12/2), älskade Johannes som en son, och vägledde honom i tron. År 367 döpte han honom. Efter tre år vigdes Johannes till läsare. Senare, när den Helige Meletios hade skickats i exil av kejsaren Valens år 372, gick Johannes tillsammans med Theodoros (sedermera biskop i Mopsuestia) till att undervisas av erfarna ärare i det asketiska livet. Lärarna var Flavianos och Diodoros av Tarsis. Den högvördige Diodoros hade ett speciellt inflytande över ungdomarna. När Johannes mor dog valde han att gå i kloster, ett liv han kallade för den ”sanna filosofin.” Johannes och hans vän Basileios kom snart att anses värdiga kandidater till biskopsstolen, och vännerna bestämde sig då för att dra ut i öknen och fly uppdraget. Den Helige Johannes underordnade sig dock ärkebiskopens värdighet i ödmjukhet, och hjälpte i hemlighet till att Basileios vigdes.

Vid denna tid skrev den Helige Johannes sin skrift ”Om Prästämbetet,” ett stort verk inom Ortodox pastoralteologi. Helgonet tillbringade fyra år i vildmarkens törnen, i asketisk träning, under ledning av en erfaren andlig fader. Här skrev han tre böcker med titeln ”Mot motståndarna till Klosterlivet” och en samling med titeln ”En jämförelse mellan munken och kejsaren” (eller, ” En jämförelse av den imperialistiska makten, rikedomen och höga ställningen, med det sanna och kristna visdomsälskande klosterlivet”). Båda verk genomsyras av en djup känsla av värdighet inför den monastiska kallelsen.

I två år höll sig helgonet i fullständig tystnad och levde i en enslig grotta. För att återvinna sin hälsa blev han dock tvungen att återvända till Antiokia. Biskopen i Antiokia, den Helige Meletios, ordinerade honom till Diakon år 381. Åren efter ägnades åt att arbeta med nya teologiska verk: ”Beträffande Försynen” (”Till Asketen Stagirios”), ”Om Kyskheten,” och ”Om den Helige Babylos och Mot Julianus och hedningarna.”
År 386 blev den Helige Johannes vigd till präst av biskopen i Antiokia, Flavianos. Han ålade honom en plikt att predika Guds Ord. Den Helige Johannes var en lysande predikant, och hans sällsynta talang och gudomligt inspirerade ord gav honom en titel från sin flock: ”Guldmunnen” (Grek. ”Chrysostomos,” slav. ”Zlatoust”). Under tolv år predikade helgonet i den fullsatta kyrkan, mitt i ett myller av människor, och berörde så djupt sina åhörares hjärtan, vanligtvis två gånger i veckan, men ibland dagligen.
I sin pastorala iver att ge kristna en mycket bättre förståelse av den Heliga Skrift författade den Helige Johannes många utförliga kommentarer som förklarade Guds Ord. Bland hans exegetiska verk finns kommentarer av hela böcker i den Heliga Skrift (1 Mosebok, Psaltaren, Matteus och Johannes Evangelier, Aposteln Paulus brev), och det finns även många predikningar över enskilda texter i Bibeln, utöverförkunnelse på festdagar, åminnelser av de heliga m.m. Det finns också apologier (dvs. försvar, t.ex. mot Eunomeaner, judaiserande och hedningar). Den Helige Johannes uppfyllde ivrigt som präst befallningen att ta hand om de behövande: enligt honom gav Kyrkan i Antiokia varje dag mat till så många som 3000 jungfrur och änkor, utöver döende, tiggare och sjuka.
I början av Stora Fastan år 388 påbörjade helgonet sin kommentar av Första Mosebok. Under fyrtiodagarsperioden predikade han 32 gånger. Under Passionsveckan talade han om sveket och om korset, och under Påskens ljusa vecka fick hans församlingsbor dagliga uppdrag efter hans pastorala utläggning. Hans kommentar på Moseboken avslutades först i slutet av oktober (388). Under Påsken följande år påbörjade helgonet sin utläggning av Johannesevangeliet, och mot slutet av år 389 gick han vidare till Matteusevangeliet. Under år 391 fick de kristna i Antiokia lyssna till hans kommentar på den Helige Aposteln Paulus brev till Romarna och till Korintierna. År 393 behandlade han breven till Galaterna, Efesierna, Timotheos, Titus och Psaltaren. I sin predikan över Efesierbrevet fördömde den Helige Johannes en schism i Antiokia: ”Jag säger er, och jag vittnar inför er: att slita sönder Kyrkan innebär ingenting mindre, än att falla i kätteri. Kyrkan är den himmelske Faderns hus, en kropp och en Ande.”
Ryktet om den heliga predikanten växte, och när ärkebiskopen av Konstantinopel, Nektarios (som hade efterträtt den Helige Gregorios Teologen) år 397 lade ned sitt ämbete, blev den Helige Johannes Chrysostomos tillkallad från Antiokia för att sättas på Konstantinopels katedraltron. Den heliga ärkepastorn predikade inte lika ofta i huvudstaden som i Antiokia. Många frågor väntade på svar i Konstantinopel, och de behövde lösas av helgonet. Han började med det viktigaste – med prästerskapets andliga fullkomnande. I detta var han själv det bästa exemplet. De finansiella medel som kom in till Kyrkan distribuerades av helgonet till underhåll av flera sjukhus och två vandrarhem för pilgrimer. Ärkepastorn hade knappt nog till mat, och han avstod inbjudningar till måltider. Den nitälskan helgonet visade gjorde att den kristna tron ​​inte bara spreds i Konstantinopel, utan också att Thrakien bland Slaver och Goter, och i Mindre Asien och regionen Pontine. Han satte in en biskop för Kyrkan i Bosporen, som ligger på Krim. Den Helige Johannes skickade ivriga missionärer till Fenicien, Persien, och till Skyterna, till att konvertera hedningar till Kristus. Han skrev också brev till Syrien för att få tillbaka marcioniterna till Kyrkan, och han åstadkom också detta.

För att bevara enheten i Kyrkan tillät inte helgonet en mäktig Gotisk befälhavare, som dikterade villkor för kejsaren, att öppna en Ariansk kyrka i Konstantinopel. Helgonet arbetade mycket för att arrangera högtidliga gudstjänster: han sammanställde en liturgi, introducerade växelsång som skulle sjungas under en hel natts vaka, och han skrev flera böner för de sjukas smörjelse med olja. Det dekadenta levernet hos folket i huvudstaden, särskilt vid det kejserliga hovet, fann i den helige Hierarken en stark kritiker, oavsett person. När kejsarinnan Eudoxia såg mellan fingrarna vid förverkande av en änka och hennes barns sista egendom, stod helgonet upp till deras försvar. Den arroganta kejsarinnan gav sig inte och startade en opposition mot mot ärkebiskopen. Eudoxias hat mot helgonet flammade upp på nytt, när en illgärningsmän berättade för henne, att helgonet tydligen hade haft henne i åtanke i sin undervisning om fåfänga kvinnor. En rättegång sammankallades bestående av biskopar som tidigare hade rättvist fördömts av Chrysostomos: Theofilos av Alexandria, Severian av Gabala (som kort före hade blivit förvisad från huvudstaden på grund av sin olämplighet), och andra. Denna domstol förklarade den Helige Johannes avsatt och hans förolämpning mot kejsarinnan innebar att han skulle avrättas. Kejsaren bytte avrättningen mot exil. Vid kyrkan vällde en ilsken folkmassa in, beslutsam att försvara sin pastor. Helgonet övergav sig själv till myndigheterna för att undvika ett upplopp. Samma natt inträffade en jordbävning i Konstantinopel. Domstolen blev förskräckt. Den skräckslagna Eudoxia bönföll skyndsamt kejsaren att få tillbaka helgonet, och genast skickades ett brev till den förvisade pastorn, där man bad honom att återvända. På nytt tackade helgonet Gud i Kyrkan i Konstantinopel. Hans belackare flydde till Alexandria. Men redan efter två månader lyckades en ny predikan provocera Eudoxias vrede. I mars år 404 samlades en orättvis domstol som återigen skickade helgonet i exil. Då han skickades från huvudstaden, reducerade en eldsvåda den Heliga Vishetens Kyrka och senatens byggnad till aska. Ett förödande intrång av barbarer följde snart, och i Oktober samma år (404) dog Eudoxia. Till och med hedningarna såg en himmelsk bestraffning i dessa händelser, för den orättvisa dom som meddelats mot Guds helgon.
I Armenien strävade helgonet allt mer för att uppmuntra sina andliga barn. I talrika brev (245 finns bevarade) till biskopar i Asien, Afrika, Europa och särskilt hans vänner i Konstantinopel, tröstade Johannes i lidande, gav vägledning och stöd till sina anhängare. Under vintern år 406 var helgonet var sängbunden pga. sjukdom. Hans fiender lät sig dock inte blidkas. Från huvudstaden kom order om att den Helige Johannes skulle förflyttas till det ödsliga Pitius (i Abchazien). Utsliten av sjukdom, bevittnat av den militära eskorten, under tre månader i regn och frost gjorde helgonet sin sista överlåtels. Vid Comana svek hans krafter honom. I den Helige Basiliskos krypta (firas den 22/5) tröstades den Helige Johannes av en vision av martyren Basiliskos (”Förtvivla inte, broder Johannes! I morgon skall vi bli tillsammans”). Han tog emot de heliga Mysterierna, och så gick den Ekumeniska Hierarken hem till Herren med orden: ”Ära vare Gud för allt!” Detta var den 14 September år 407. Den Helige Johannes Chrysostomos reliker fördes högtidligt till Konstantinopel år 438. En elev till den Helige Johannes, munken Isidor av Pelusion (firas den 4/2) skrev: ”Davids hus har blivit starkt, och Sauls hus försvagat: han har segrat över livets stormar, och har förts in i den himmelska vilan.” Minnet av den Helige Johannes Chrysostomos firas av den Heliga Kyrkan den 27:e och 30:e Januari, samt den 13:e November.

Bland de hundratals citat man kan hämta från den Helige Johannes finns följande (från Gäst och Främling):

Det är svårt att finna någon som verkligen älskar sin nästa för Kristi skull. De flesta är bundna vid varandra av timliga angelägenheter. Men Paulus älskade inte på det sättet utan för Kristi skull. Och därför gjorde han inte slut på kärleken även om han inte blev lika mycket älskad som han själv älskade, ty han hade satt kärlekens rot djupt ner. [---]

Eftersom de är bundna vid varann genom förgängliga ting är de varken varma eller beständiga i sin kärlek. Strider, förlust av egendom, avund, begär efter fåfänglig ära och allt sådant gör slut på kärleken. Ty den har ingen andlig rot. Hade den haft det, så hade inte jordiska ting kunnat göra slut på den. Ty kärleken för Kristi skull är fast, orubblig och okuvlig. Ingenting kan slita sönder den, varken förtal, faror, död eller någonting annat. Även om den som älskar på det sättet får lida tusenfalt så viker han inte när han har orsaken till kärleken för sina ögon. [---]

Även om han hatas, hånas, dödas, så fortsätter han att älska därför att han har tillräcklig anledning att älska: Kristus.

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den Helige Paulos, ärkebiskop av Konstantinopel, valdes till patriark efter att företrädaren Alexander hade dött (år 340), och då Arios kätteri åter hade flammat upp. Många av arianerna närvarade vid det sammanträde som valde Konstantinopels nya patriark. De revolterade i opposition mot valet av den Helige Paulos, men de ortodoxa vid mötet var i majoritet. Kejsar Konstantius, som regerade över den östra halvan av det romerska riket, var en Arian. Då patriarken valdes var han inte i Konstantinopel. När han återvände sammankallade han ett nytt sammanträde som, mot all ordning, ogiltigförklarade den Helige Paulos som patriark, och kejsaren förvisade honom från huvudstaden. I stället för helgonet valde man Eusebios av Nikomedia. Patriarken Paulus drog sig tillbaka till Rom, där också andra Ortodoxa biskopar befann sig, som förvisats av Eusebios.
Eusebios styrde inte länge i Konstantinopels kyrka. När han dog återvände Paulus till Konstantinopel. Han möttes av kärlek av sin flock. Konstantius skickade dock helgonet i exil en andra gång, och han återvände till Rom igen. Den västra Kejsaren Konstans skrev då ett hårt formulerat brev till sin östra medregent. Det skickades till Konstantinopel tillsammans med den Heliga Biskopen som befann sig i exil. Hoten fungerade, och den Helige Paulos sattes åter på patriarkala tronen.

Den Helige Paulos Bekännarens martyrium.

Den fromme kejsaren Konstans, en försvarare av Ortodoxin, blev dock snart förrädiskt mördad i en kupp. Arianerna förvisade åter den Helige Paulos från Konstantinopel: den här gången skickade de honom i exil till Armenien, till staden Kukuz, där han accepterade martyrdöden. När patriarken firade den gudomliga liturgin där, rusade arianer på honom med våld och ströp honom med hans egna biskops-omoforion (en slags stola som biskopen bär i den Ortodoxa Kyrkan). Detta skedde år 350. År 381 överförde den Helige kejsar Theodosius den Store högtidligt den Helige Paulos Bekännarens reliker från Kukuz till Konstantinopel. År 1326 överfördes den Helige Paulos reliker till Venedig.
Den Helige Athanasias den Store, en samtida med den Helige Paulos, skriver kortfattat om hans exil: ”Den Helige Paulos sändes första gången av Konstantius till Pontus, andra gången fjättrades han i kedjor av Konstantius, och sedan var han inlåst i det mesopotamiska Syngara och flyttades därifrån till Emesus, och fjärde gången till kappadokiska Kukuz i den Taurianska vildmarken.”

—

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

803-1726

Vi vill uppmana er som önskar stödja församlingens arbete ekonomiskt att använda detta nummer.

Stadgar och organisationsnummer hittar du här.